Chokladdoppade marshmallows och hål i gatan

I förrgår stod jag på gatan utanför mitt nya hem med ett stort leende över hela mitt ansikte. Idag har jag inte ens haft lust att lämna mitt rum.
I förrgår gick strömmen i hela kvarteret för att ett tivoli drog igång på gatan och snodde all elekticitet. Iförrgår älskade jag Mexiko. Jag älskade Mexiko för att ingen blev arg över att förlora strömmen i ett dygn. Inte ens jag. Istället fann jag mig ståendes på gatan utanför mitt nya hem. Leendes. Bland alla andra leende människor. Idag kändes det till och med jobbigt att gå upp på taket och hänga min tvätt.

I förrgår satt jag i kvarterets gigantiska gotiska kyrka med en milkshake i handen och lyssnade på tivolit utanför. Kontrasterna fyllde mig och resulterade i ett ännu bredare leende. I förrgår åt jag chokladdoppade marshmallows ensam mitt i glädjeruset. Idag har jag suttit ensam på mitt rum och ätit linser. I förrgår var jag ensam men kände mig inte ensam. Idag har jag varit ensam på mitt rum och känt mig ensam.

I förrgår fick det fulaste fyrverkeri jag någonsin sett mig att le så mina ögon tårades. Idag fick de fula hålen i gatorna mig att skynda mig in på mitt rum.

I förrgår fick Mexiko mig att  skratta tills jag grät. Idag får det mig att vilja gömma mig och aldrig komma fram. Imorgon kommer jag att le igen och stoppa undan de dagar då jag velat blunda för allt jag ser och bara gömma mig under täcket.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0