Langst fram i taxin

2 dagar efter min aterkomst till Granada kom aven Tina och Tammy ner och holl mig sallskap. De kan inte riktigt halla sig borta fran mig.
Vi var med om nagra fruktansvart varma dagar som raddades av att vi hittade en pool pa ett lyxspa i staden. Vi traffade aven tva underbara varelser fran London som gjorde dessa dagar till en mycket trevlig upplevelse. Varelserna hette Gordon och Owen och nar var Granada vistelse tog sitt slut tog Gordon sitt pick och pack och akte till Isla de Ometepe. En o som ligger i Central Amerikas storsta sjo; Lake Nicaragua. Tina stannade en natt till i Granada medan jag, Owen och Tammy hoppade in i en Taxi och upplevde den langsta taxifarden i vara liv. 1 timme och 40 minuter senare stannade taxin i San Juan del Sur dar vi nu befinner oss.  Denna resa kostade 300 spann. Vilket far en att ogilla de dyra taxipriserna i Sverige annu mer. San Juan del Sur ar en liten by vid kusten vilken surfare vallfardas till. Stranderna ar helt ok men surfingen ar det som lockar folk mest. Jag ar sjukt sugen pa att ta nagra surflektioner. Men helt arligt sa vagar jag inte. Havstraumat fran Mexico sitter fortfarande kvar.

Jag stannar nog i San Juan del Sur tills pa Onsdag sen beger aven jag mig till Isla de Ometepe.


<3


San Juan del Sur

Puzzel och att spendera 2 veckor i en hangmatta.

Ibland kanns det att lamna manniskor som man traffat. Men for varje manniska jag traffar lar jag mig nagot nytt. Inte bara om just denna manniska eller varlden utan om mig sjalv. Genom att lara kanna andra manniskor inser jag mer och mer vem jag ar, vem jag vill vara och vilket liv jag vill leva. Det blir som ett puzzel dar varje ny manniska ar som en ny puzzelbit i ett puzzel som jag inte har en aning om hur slutresultatet kommer att se ut. Fragan ar om det nagonsin kommer att bli klart. Bli ett helt puzzel. Nya moten kan andra puzzlets motiv helt. Det finns sa mycket kunskap i varlden som man missar om man inte lar sig att upptacka manniskor. Se manniskor. Jag har kommit till insik om att jag har inte rad att missa denna kunskap. Inte rad att inte se manniskor. Nastan 3 veckor i Leon och jag traffade och sag manniskor som paverkat mitt puzzel starkt. Den hungrande mannen som gungar nastan naken i ett horn paminner mig om hur lyckligt lottad jag ar som ens har klader att ta pa mig pa morgonen. Mannen som hoppar omkring pa gatan som en galning och som paminner mig om Francisco i Guadaljara far mig att inse att jag borde ta hand om min kropp battre. I Francisca som saljer smycken pa nya stallen varje dag kan jag se mig sjalv i om 10 ar. Martin, Ja Martin har lamnat spar hos mig som ingen annan har. Martin har lart mig att det egentligen bara behovs en hammock och en manniska som betyder nagot for att 2 veckor ska springa ivag med harliga samtal om allt och ingenting. Nar man hittar den ron sa gor det inget om tornados tar fran en elektriciteten och det rinnande vattnet.Hitta denna slags ro gor jag inte ofta. Men jag gjorde det i Leon.

Snabb uppdatering.

Jag har flangt lite hit och dit de senaste veckorna. Men jag ar fortfarande i Nicaragua. Efter nastan 2 veckor i Leon akte jag som sagt till Granada dar jag spenderade 2 natter och badade bland annat i en krater och paddlade lite kanot. Efter 2 dagar fick jag for mig att jag skulle aka tillbaka till Leon. Dar stannade jag i 2 natter men hittade icke vad jag sokte sa jag och Tamara som hade varit kvar i Leon drog norrut till en stad som heter Esteli dar pa en gata springer vi in i ingen mindre an Tina! Varlden ar liten. I Esteli hande det inte sa mycket mer an att jag och Tina drack ol pa en restaurang med neonljus som spelade Roxette ballader. Efter 2 natter akte vi i samlad trupp tillbaka till Leon. Dar drfack jag lite rom och akte efter en natt tillbak till Granada. Granada ar en trevlig stad och imorgon ska jag sightseeinga lite sen invanta Tina som kommer pa Fredag da det blir utflykt till nagra oar. Ta hand om varandra sa gar jag och dricker en ol i en hammock. <3

Tammy, Glasogon, Skada och Tornado.

 

13 dagar stannade jag i Leon. Min plan fran borjan var at enbart stanna 2-3 dagar.
Det finns inte jatte mycket att gora i Leon men det var som om nagot eller nagon inte ville att jag skulle aka darifran.
Mina glasogon (svarta med blommor) blev stulna i Honduras och eftersom jag inte har med mig tillrackligt med linser for resten av min resa behovde jag inforskaffa mig nya. Val i Leon kollade jag runt och hittade mycket billiga och bra glasogon. Men det visade sig att jag var tvungen att vanta 5 dagar for dem att bli klara. Inte mycket att gora at saken tankte jag och vantade. Medan jag vantade hittade jag underbara manniskor som jag nu helt uppriktigt kan kalla bra vanner.
Nar mina glasogon var klara och jag var redo att lamna Leon sa lyckades jag en kvall (nykter) ramla ner i en meter djupt vattenhal i gatan. Leons gator ar fruktansvarda och livsfarliga for en klumpeduns som jag. Tack vare vard fran harliga manniskor var jag frisk och kry efter nagra dagar. Men da kommer tammy! Efter 2 romdrickande kvallar med min long lost van var jag redo att dra vidare.
Jag angrade mig dock i sista sekund och bestamde mig for att stanna i Leon en sista natt.
Jag umgicks sista kvallen med min nya van Martin i hans hus/lagenhet/plathus. Jag slumrade till i en av hammock pa bakgarden och vaknade av att jag hor Martin skrika Tornado! och praktiskt taget slanger in mig under sangen. Medan mitt hjarta slar i 150 drar Martin ur alla sladdar, stanger de knappt hallbara dorrarna och slanger sig in under sangen bredvid mig.
Huset skakar till for ett ogonblick och det blir tyst i nagra sekunder innan regnet kom. Tropiskt regnt pa plattak later som om man blir bombad.
Det visade sig att tornadon hade andrat hall precis innan Martins hus och istallet dragit med sig storsta delen av traden pa parallellgatan.

Det var med lite vemod i hjarta och sjal jag lamnade Leon men jag hoppas innerligt att kunna atervanda en dag.
Jag befinner mig just nu i Granada nagra timmars bussresa fran Leon. Har tanker jag stanna i 4 dagar eller nagot sadant. Vi far se. Som sagt. Man vet aldrig vad som hander i Latin Amerika.





Martin inspekterar regnet.


Francisca och Mario

Mario stod pa busstationen i San Pedro Sulan, Honduras. Han foljde med spanning Holland-Brasilien matchen som visades pa vantrummets ena vagg.
Han slappte blicken fran tvn en sekund.
Vilket han senare berattade for mig var det basta beslut han nagonsin tagit. Pa stationen stoden buss som precis skulle avga till Tegucigalpa, landets huvudstad, en 7 timmars bussfard. I bussen pa en fonsterplats satt Francisca.
Francisca aker fram och tillbaka i Latin Amerika och saljer egengjorda smycken. Denna gang var hon pa vag till Nicagarua med drommen om att fa ihop tillrackligt mycket pengar for att ta sig tillCosta Rica dar hon tankte bosatta sig pa en organisk farm i nagra manader. Deras blickar mottes och utan att riktigt tanka sig for hoppar Mario in i bussen och han hor dorren stangas bakom sig och motorn startas. Han slar sig ner bredvid Francisca.
7 timmar senare och den basta bussfard bada nagonsin upplevt anlande de i Tegucigalpa.
Franscisca skulle byta buss for att ta sig vidare ner till Nicaragua.
Mario hade ett jobb som han skulle varit pa for 5 timmar sen.
Men de spenderar 1 natt i Tegulcigalpa och Mario bestammer sig for att folja med till Nicaragua och de hoppar pa nasta buss. Det ar har jag moter dem. For mig och andra utomstaende verkar det som om de kant varandra flera ar.
Val framme i Leon, Nicaragua tar vi in pa samma hostel. Marios foretag skoter sig inte sjalv och vi vet alla att han maste atervanda tidigt i morgonbitti.

Nar jag dagen efter sitter och ater frukost ser jag ett glatt par vandra omkring hand i hand. Mario akte aldrig.
Han gick upp klockan 4 pa morgonen, packade och sa farval till Francisca. Men han kom inte langre an till busstationen dar han hoppar in i en taxi och aker tillbaka till hostelet och Francisca. Han kunde inte lamna. Inte annu.

Idag akte han till slut och vem vet Fransisca kanske nagondag akter tillbaka till Honduras och Mario eller sa kanske Mario tar nasta buss till farmen i Costa Rica. Det ar egentligen inte sa viktigt. Francisca och Mario ar bara ett av de manga anledningarna till att jag alskar Latin Amerika. Trotts ackliga machoman, farliga omraden och hemlangtan sa alskar jag det. Mario och Francisca. Man vet aldrig hur dagen kommer att sluta nar man vaknar pa morgonen har.
Och jag alskar det.




RSS 2.0