Världen från ett bussfönster.

Se mitt stora problem är att mina problem är så pass små att dom knappt räknas som problem.
Men dom gör lika ont för de.


Ibland är man mer uppmärksam på sin omgivning än vanligt.
Sista bussfärden hem från skolan är inte lång. Men ibland kan den vara outhärdlig.
Det ligger en flicka utmattad utav värmen under ett träd mitt emellan de stora körfilerna. Lite längre bort går hennes mamma med en ännu mer utmattad bror på ryggen och tigger bland bilarna. En utsträckt hand. Den gula sportbilen stampar på gasen och försvinner.
En man försöker sälja en blomma som man på långa vägar ser att han dragit upp ur någon blomrabatt, blad och rötter hänger i trasor. Ett glatt leende och en fråga om någon vill köpa blommor. Traffikljuset slår om och rader med bilar kör iväg. Utan någon blomma.
En man med ett ben hoppar runder vid gatukanten. När händerna är fulla med kryckor får man hoppas att folk ger en pengar utan en bedjande handgest. Fri händer eller inte, bilarna rusar förbi.
En flicka försöker underhålla sin bror med en stor sten, med slöa handrörelser kastar hon den gång på gång upp i luften medan han följer den med blicken.
Den blinda mannen trevar sig fram mellan bilarna med en utsträckt hand som ibland inte är riktad mot någon speciell. Den röda jeepen ser den men trycker ner gasen och försvinner.

Att observera världen från ett bussfönster är trollbindande, på gott och på ont. Det får mig att glömma allt annat och helt plötsligt har jag åkt för långt med min buss och måste hoppa av och gå 15 minuter tillbaka.

Men mina problem har bleknat. För skillnaden på mig och människorna på andra sidan glasrutan är att jag kan lyssna på Timbuktu och verkligen veta att allt kommer att lösa sig. Förr eller senare.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0