Cykelgalning och minisemster

Vi har haft en tysk Couchsurfare boende hos oss i några dagar. Pascal är på cykelsemester. Han började i San francisco för 6 månader sen och hoppas på att avsluta sin resa i Rio de Janeiro.


Om ca 2 timmar åker vi iväg. Lämnar Guadalajara i några dagar.
Vi åker till Huasteca Potosina och njuter av vacker natur. Kommer tillbaka på Tisdag.



Huasteca Potosina.


Krig

Mexiko är en krigszon.
Mexiko är mitt upp i ett krig.Ett krig som inte går att stoppa genom att man konfiskerar vapen eller fångar bovarna. Stoppas Mexikos droghandel så kommer många människor till och med hela städer gå under.
Människor dör som följd av kriget men samtidigt är ett oändligt antal människor beroende av detta krig för att överleva. Det verkliga problemet är egentligen inte knarket utan fattigdom och en stat som om och om igen gör sitt folk besvikna. När ungdomar blir skjutna av sin egen stat och när man sedan skyller på droguppgörelser så är det något som är fel. Mycket fel.

När bortskämda snorungar på stureplan flyr verkligheten för en stund med en lina och när det snackas om att drogberoendet i Sverige är på väg uppåt så består verkligheten här av ett annat slags beroende. Ett beroende som bygger upp liv och har möjligheten att lika fort förstöra dem.


I dag arvoderas ett mord med runt tusen kronor i gränsstaden ­Ciudad Juárez. Tänker vi oss att offret är en man på 70 kilo betyder det att hans liv kostar knappt ett och ett halvt öre per gram. I Europa ligger marknadspriset på kokain upp mot tusen kronor grammet. Räknar jag rätt betyder det att ett kuvert ko­kain i Stockholm är värt drygt 65 000 gånger så mycket som ett människoliv i Mexiko. De häftiga krognätterna har sitt pris.

Läs hela artiklen i DN här.


Three little birds

Varje söndag ställer lokala konstnärer ut sin konst i en park nära vårt hus. Denna park, en oas i en mycket trafikerad stad fungerar även som en rondell eller så är det en rondell som fungerar som en park. Detta är inte så viktigt. Det viktiga är dock att det är en av de få platser i stan där man kan känna gräs under sina bara fötter. Det var alldeles för länge sen jag gick barfota på gräs.

Halvtrött efter en mycket trevlig lördagskväll spenderade jag min söndag här.

När jag ligger i gräset och kollar upp mot trädkronorna som får en härlig gräshoppefärg av solens strålar som här och där bryter igenom grönskan ser jag 3 fåglar sitta på rad på en gren ovanför mig. 2 av fåglarna flyger plötsligt iväg och den tredje blir ensam kvar. Det slår mig att det är precis så livet är. Människor kommer och går. Somliga vill man hålla kvar. Somliga flyger iväg alldeles för fort. Människor är precis som fåglar,  de är svåra att stoppa när de väl bestämt sig för att flyga.

2 nya fåglar kommer och sätter sig på grenen. Nu är de 3 igen. Nya fåglar, nya människor. Jag funderar på om de verkligen är 2 nya fåglar eller om det är samma fåglar som var där innan. Fåglar återvänder faktiskt, människor återvänder. Mitt i allt flygande finns det alltid ett fåtal som återvänder till en om och om igen. Det är dessa människor som är det trygga i ens liv, det som är stabilt i ett liv fyllt med flyktiga kontakter. Ibland känn det som om hela mitt liv bara består av dessa flyktiga kontakter. Varje kontakt har fungerat som byggstenar i det som har formats till mitt liv. Jag är glad över  varje byggsten, varje flyktig kontakt. Några saknar jag mer än andra, några vill jag aldrig se igen. Medan dessa flyktiga kontakter är byggstenar så är de permanenta fåglarna livet. Mitt liv. Det liv som jag älskar.

 

Alla 3 fåglarna flyger iväg och jag blir ensam kvar stirrandes på de gröna trädkronorna.


från en extrem till en annan.

Vi verkar inte kunna hitta en lagom balans här i Mexico.
Jag är och har alltid varit en stor förespråkare för att man ska försöka uppleva alla sidor av livet eftersom det ger en mer perspektiv på saker och ting. Många som jag pratat med i Sverige är dock utav uppfattningen att lagom är tråkigt. Att Sverige är tråkigt för att det är så..vanligt...lagom..så mellanmjölk...Dessa människor har alltid irriterat mig. Just nu är det inget hellre jag vill ha än mellanmjölk.

Att se att personer man bryr sig om inte ens har mat för dagen ändrar ens perspektiv på saker och ting. Detta är en stor del av Mexikos vardag. Människor har inte mat. I lördags öppnades mina ögon ännu mer men denna gången åt det motsatta hållet. För en gångs skull tyckte jag att det var skönt att lämna problem och trashiga områden där vi umgåtts med vänner ett bra tag nu. Jag satte på mig bästa klänningen och blev upphämtad vid dörren. Väl framme visade det sig vara en poolfest i Guadalajaras lyxigaste område vi skulle till. Efter att ha blivit avprickade på gästlistan vid de stora grindarna körde vi vidare in i området där det ena huset var större och lyxigare en det andra.
Slutsatsen efter några drinkar (som serverades av män i svarta kostymer och som kom springande så fort man skruvade lite på sig) vid den gigantiskta upplystna poolerna (ja, plural)var att pengar inte verkar kunna köpa roligare fester.
Vi lämnade stället och körde vidare till en klubb. Dock slutade inte lyxlireriet här. Som vanligt när vi umgås med de vännerna som jag gjorde i Lördags är det v.i.p hela kvällen som gäller. Inne på klubben visades vi upp på en  v.i.p läktare och flaska efter flaska beställdes in. Förutom mina 2 vänner som jag åkte dit med så bestod mitt festsällskap för kvällen av plastikopererade brudar och deras äldre småfeta män med skjortor uppknäppta till naveln.  När jag säger plastikopererade så menar jag överdrivet plastikopererade, den sortens operationer som kan förvandla ett människoansikte till ett djuransikte.
EFter en del dans och ännu mer drickande började jag undra vem som stod för hela kalaset. Jag ville inte direkt  slänga ut mina sista hundringar på dyrt sprit. Min vän svarade då att han som betalar inte ännu hade kommit och ibland dyker han inte alls upp. Vem var denna generösa herren undrade jag då? Min vän ryckte på axlarna och sa att det var Guadaljaras näst största drugdealer.

När jag kollade mig omkring blev allt så mycket klarare. silikonbrudarna. De småfeta Sopranosmännen. Mina plastarmband som inte glittrade riktigt lika mycket som halsbandet på tjejen bredvid mig.

Jag tackade för mig och åkte hem.Samtidigt på andra sidan stan blir Tina och Tamara pistolrånade.

Det verkar inte finnas något mellanting i detta land. Inte något Svenssonliv. Och aldrig har mellanmjölk varit så efterlängtat......



Costa Rica

Den 30 Mars landade vi i Costa Rica och begav oss till Tamaras kompis Raqel i San Rose där vi deckade av utmattning i 4 timmar. När vi vaknade åkte vi iväg på födelsedagsfest.


---------------------------------


30/3 Sen natt- Nyss hemkommen från födelsedagsfest.

Trevlig kväll. Det stod en födelsedagstårta på bordte hela kvällen som ingen fick röra. Det var en groda på den. Inte ens den fick man röra. What's the point med en tårta då liksom?

Galen tjej på festen berättar om någon upplevelse på någon stand någonstans:

+ Tjej:  ...and the niggahs bulid a fire...
+ Vi: Höjer på högonbrynene lite chockade. What??
+ Tjej: Oh ok..well the black people then..

-------------------------

Dagen efter hämtade Tammys vän Daniel oss och vi började vår roadtrip till stranden.

-------------------------------

31/3
Sitter på en strand i Montezuma. Efter 6 timmars jeepfärd är vi äntligen här. Grusvägarna hit var skumpiga och krokiga och kantade av kor och fullpackade cyklar.
Stranden vi sitter på är ganska öde men jag ser ganska många surfare längre bort. Med en Smirnoff Ice i handen och Joshua Radin i lurarna mår jag just nu väldigt bra.
Jag funderar på att tatuera mig. I Guadalajara. Fast inte förren efter sommaren i så fall. Sommaren kommer att vara fylld med sol och bad. Får se hur det blir med det.

Inte en dag för tidigt att Ricky Martin kom ut. Välkommen!

Det börjar bli mörkt. Syrsorna hörs till och med igenom min musik. Snart ser jag inte vad jag skriver längre.

---------------------------

Daniels bror hade ett hus i Montezuma där vi övernattade under vår vistelse där.

--------------------------

1/4

Idag har jag:

* Ätit 3 hamburgare med bacon och kyckling på. Detta var 6 timmar sen och jag mår fortfarande illa. Är hemskt mätt.
* Skrivit 2 dikter tillsammans med min partner TinaLaCantina. Den ena döptes till Memoirs of a sick soul och handlade om en mentalsjuk kvinna. Ny karriär here i Coooooome!
* Suttit i små pooler mellan klippor på stranden och njutit av livet.
* Grillat på stranden.
* Gjort upp en brasa på stranden. Eller rättare sagt kollat på när andra gjorde upp en brasa på stranden.
* Åkt i baklukan på en jeep på skumpiga vägar med en stinkande grill och tomma ölburkar som mitt ända sällskap.

Så fort det blev mörkt på stranden så började det att röra sig i sanden och hundratals små krabbor kröp fram.



2/4 - På en uteservering i Montezuma
Fortfarande kvar i Montezuma. Sitter på en uteservering. Orkade inte följa med Tina och Tammy till festen de gick till.
Denna by har det högsta antal vackra människor jag någonsin sett.
Bohemiska, långhåriga, dreadsbeklädda tatuerade vackra människor.
Jag har även lyckats bli insektsbiten på hela kroppen.
Montezuma är ganska turistigt. Men just nu passar det mig bra. Just nu känns det skönt att bara vara en turist dock hade jag nog inte pallat med många dagar till. Men just nu känns det bra.
Idag vandrade jag och Tina till ett vattenfall där vi badade.

Min mat är hemskt god. Hederlig pasta. Skönt att för en gångs skull inte äta något Mexikanskt. Älskar Mexikansk mat men variation skadar aldrig.
Innifrån restaurangen hör jag ljudet från en Amerikansk film. Detta är långt ifrån det Mexiko jag är van vid och har lärt mig att älska. Här kan var och varannan person engelska, priserna på menyn är skrivna i amerikanska dollar och blonda huvuden är en lika vanlig syn som de Costa Ricanska dreadsen.
Det är avslappnat här. Mycket avslappnat. Kanske lite för avslappnat? Men just nu känns det skönt. Imorgon åker vi dock vidare.



Montezuma

3/4 - 09:00 - På en buss på väg tillbaka till San Rosé
Klockan är bara 9 på morgonen men det känns  redan som om jag kan ta tag och greppa om värmen utanför bussfönstret. Vi klättrar långsamt uppåt ett berg och tanten bredvid mig ber en stilla bön.
.... och bergen rullar förbi...
Costa Ricas natur är vackrare än något jag någonsin sett förr. Från min plats i bussen är det det ända jag ser. Berg som rullar förbi. Jag kan inte få nog av det.
Jag är så trött. Så trött. Men kan inte, vill inte sova och missa bergen som rullar förbi.

09:30
Jag skulle vilja köra motorcykel på dessa vägar. Motorcykelkörkort nästa?
Konstant svettig.
Jag undrar om skogen på bergen är lika vacker innifrån som från min plats i bussen? Jag funderar på om jag skulle vilja vara där eller om det bara skulle försöra. Förstöra den bild av bergen som jag får sittandes i bussen.
Kläderna klibbar mot min kropp.
Ju närmare molnen vi kommer desto vackrare blir det. Sagan om ringen, släng dig i väggen.


09:45
Att vind i håret kan få en att känna sig så levande.

09:57
Vi bestämde oss precis för att inte åka till San Rosé.
Tammy är framme och ber chauffören att släppa av oss om ca 1 timme. Där ska vi byta buss och åka till en stad som heter San Carlos.

11:39
Ny buss men lika vacker natur om inte ännu vackrare för nu har bergen byts ut mot oändliga kullar med gigantiska kor som är ute på bete och små plåthus där tvätten hänger i långa rader.

12:20 - San carlos
Ändrade planer igen. Vi stannar ej här utan åker vidare till en by som heter la Fortuna  och har vattenfall, vulkan och varma källor. Får se vad som händer.

17:00 La Fortuna
Äntligen framme!
Vi bor på ett hemskt mysigt hostel som heter Gringo Pete. Pete har bara pratat med oss från ovanvåningen än så länge. Precis som trollkarlen från Oz. Tjejen som tog emot oss är galen. Jag gillar henne.

4/4 09:00 - I en minibuss på väg till River Rafting
Igår satte jag på mig lite smink (maskara) för första gången på typ en vecka. Tina säger att man egentligen är snyggare utan smink. Jag ler och håller med, allt för att få henne att må bättre.

5/4 - 23:21
River raftingen var otroligt rolig! Vi blev vän med instruktören som hette Armando och var ute med han och hans norksa flickvän Linda igår kväll. Idag har vi hyrt moppe och kört på galna vägar. Lång historia och jag har feber så jag orkar inte skriva.  Tamara åkte tillbaka till san Rosé och Tina är ute med Armando.
 Jag ska försöka sova nu.




























River rafting


6/4- San Rosé
Sitter febrig på ett café med blå tights och en tröja med paljett och pärlfyllda axlar á la Prince. Alla mina kläder luktad e lla så jag fick låna Tinas. Denna outfit skulle till och med känts fel 1983.
Snart är vi hemma i Guadalajara....

 


I'd rather be stuck up in a tree then be tied to it.

Ingen säger det som Brett Dennen...

When I heard the news, my heart fell on the floor.
I was on a plane on my way to Baltimore.
In these troubled times it's hard enough as it is.
My soul has a known a better life than this.

I wonder how so many can be in so much pain while others don't seem to feel a thing.
Then I curse my whiteness and I get so damn depressed.
In a world of suffering why should I be so blessed?

I heard about a women who lives in Colorado.
She built a monoment of salt behind the garage door where everyday she prays for all whom are born and all whose souls have passed on.
Sometimes my trouble gets so thick,
I can't see how I'm gonna get through it.
But, then I'd rather be stuck up in a tree
then be tied to it.


There is so much more.

I don't feel comfortable with the way my clothes fit.
I cant get used to my bodys limits.
I got some fancy shoes to try and kick away these blues.
They cost a lot of money but they arent worth a thing.
I wanna free my feet from the broken glass and concrete.
I need to get out of this city.
Lay apon the ground stare a hole in the sky wondering where I go when I die.
...When I die.



Mexico City

Jag ska äntligen ta mig tid att rapportera om vår trip till Mexico City och Costa Rica. Det var ett mycket trevligt avbrott från vardagen i Guadaljara. Eftersom kamera nr 2 har slutat fungera och jag inte ville riskera att glömma bort alla intryck skrev jag någon slags dagbok (som jag vägrar kalla för dagbok och kallar istället för Pink Lady) till och från.

26/3 16:30 - På en buss på väg till Mexico City från Guadaljara.

Jäkla lyxbuss! Har man pengar kan man visst få vad som helst i detta land. För ca 150 svenska kronor sitter vi nu i en buss som som enbart har 20 platser men är ändå lika stor som en vanlig buss. Sätena är nästan dubbelt så breda som min rumpa och de går att fälla ner så att man nästan ligger helt i horisontellt läge. På platsen för benen framför mig skulle man kunna tränga in en extra person men istället finns där ett vadderat fot/benstöd. Kudde har jag även det. De visar film, det finns en kaffemaskin och vi fick färdkost innan avfärd. Resan kommer att ta 7 timmar och vi har än så länge åkt en och en halv.

18:30

Vaknar upp och för ett tag ser världen utanför fönster ut som hemma. Jag inbillar mig att jag ser Hallandsåsen, att det är på Hässleholmsvägen jag åker på. Letar som utav ren reflex efter vita vindkraftverk men kastas tillbaka till verkligheten när bilarna som paserar har konstiga registeraringsskyltar. Ah Mexico var det ja. Jag lägger mig ner igen i mitt jättesäte och kollar ut genom fönstret där bergen som för ett ögonblick såg ut som Hallansåsen växer och och växer tills de inte alls påminner om hemma längre. Lika bra det. Jag orkar inte bli nostalgisk. Inte nu. Inte ännu.

------------------------------------

7 timmar senare var vi framme i Mexiko city där en liten Mexare vid namn Pato hämtade oss. Pato skulle ta hand om oss och ge oss husrum under vår vistelse i huvudstaden. Denna lille rara pojk är kompis med en kompis till oss som vi träffade när vi bodde i Lissabon. I bilen på väg till Patos hem paserar vi Mexico Citys tunnelbana och Tina säger: Jag har hört att det säkraste stället i hela Mexico City är tunnelbanan varav Pato kollar lite konstigt på henne och säger att efter klockan 7 är det det säkraste stället om man vill bli våltagen och mördad.
Hej och välkommen till Mexico city!

                                                                    Säkraste stället i stan.


På lördagen åkte vi till en fest där vi fick lära oss dansa salsa av en professionell salsadansare. Oh nej Salsan finns inte i mitt blod helt enkelt.
-------------------------------------

28/3 - 14.00
Igår på festen träffade  jag en kvinna som cyklar mellan Alaska och Argentina. Hittills har hon cyklat i 9 månader. Hon ansåg att folk bara kommer med undanflykter för att inte göra sådana saker. Jag tycker att hon var full av skit. I hennes värld verkar alla ha samma förutsättningar.
Dags för marknad!

22:15
Marknaden var ball. Chido. Vi sightseeingade sedan i stan i några timmar. Vi var dock tvungna att åka hem vid åtta för att det är ej säkert att vistas nere i centrum för sent.
Fick idag reda på att Mexikos största universitete som finns i Mexiko city har ca 250 000- 300 00 studenter. Det är en siffra som är svår att greppa om. Det är lika mycket folk som det bor i hela Malmös kommun. Galet.

29/3 20:30
Idag har jag:
* Åkt med en taxi i fel färdriktning och åkt mot rött ljus mitt inne i Mexiko city i rusningstrafik.
* Kissat på 182 meters höjd på en toalett med glasvägar och utsikt över staden. Mycket annorlunda upplevelse.
* Druckit Caipirinhas på 182 meters höjd och blivit lite full.
* Kollat på världens coolaste väggmålning av Diogo Rivera. Får nästan rysningar av att bara tänka på den.
* Somnat i en katedral.

Alla gator i Mexico City är döpta efter städer. Ger en härlig känsla när man vandrara omkring.
* Vi bor på Nueva York
* Parallelgatorna till den vi bor på heter Filadelfia och Texas.
* I lördags var vi på en fest på Olso.
* Det ligger ett mycket mysigt hotell på Estockholmo.

Imorgon åker vi till Costa Rica.. Godnatt.

----------------------------------------------


Trots hårda bänkar i Catedral Metropolitana de la asunción Maria rekommenderas en powernap här.


Diego Riveras otroliga väggmålning över det Mexikanska folkets historia breder ut sig på 3 väggar och fick inte ens plats på ett foto.


Förutom ovanstånde saker så besökte vi även Teotihuacan och dess otroliga Mayanpyramider.

 
  Framför The pyramid of the Moon


Njuter upp på The pyramid of the Sun.


Jag gillade verkligen Mexiko City men blev dock inte lika imponerad som bland annat Tamara blev. Jag kommer förmodligen åka dit igen för det är omöjligt att få ett grepp om staden som aldrig tar slut på bara några dagar. Mexiko City är en ball stad att besöka då och då men jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där. Jag vill inte bo i en stad där man är tvungen att åka hem så fort mörkret tränger sig på. Jag vill inte heller bo i en stad där det tar en evighet att ta sig från en plats till en annan.

Costa Rica vistelsen får bli ett annat inlägg för nu är jag trött.
Kramar i massor!


Dans längs Mexicos Citys kakelbeklädda byggnader.


Musik....

.....får en att minnas och sakna.
Tror nog inte att namn behövs nämnas.



Julmat, Påskmat eller ja mat i största allmänhet. Mat med kärlek. <3


Mellbystrand, Halmstad, Sommar, Bil, allsång, frihet & Lycka. <3


Tårar och obeskrivlig kärlek till en låt. <3



Att vilja hålla hand även om man egentligen i vanliga fall inte alls gillar det. <3




Filmkvällar, Grillkvällar, Ölkvällar, Boombox. Bara finnas till och gilla läget stenhårt. <3


Jag saknar er...

Världen från ett bussfönster.

Se mitt stora problem är att mina problem är så pass små att dom knappt räknas som problem.
Men dom gör lika ont för de.


Ibland är man mer uppmärksam på sin omgivning än vanligt.
Sista bussfärden hem från skolan är inte lång. Men ibland kan den vara outhärdlig.
Det ligger en flicka utmattad utav värmen under ett träd mitt emellan de stora körfilerna. Lite längre bort går hennes mamma med en ännu mer utmattad bror på ryggen och tigger bland bilarna. En utsträckt hand. Den gula sportbilen stampar på gasen och försvinner.
En man försöker sälja en blomma som man på långa vägar ser att han dragit upp ur någon blomrabatt, blad och rötter hänger i trasor. Ett glatt leende och en fråga om någon vill köpa blommor. Traffikljuset slår om och rader med bilar kör iväg. Utan någon blomma.
En man med ett ben hoppar runder vid gatukanten. När händerna är fulla med kryckor får man hoppas att folk ger en pengar utan en bedjande handgest. Fri händer eller inte, bilarna rusar förbi.
En flicka försöker underhålla sin bror med en stor sten, med slöa handrörelser kastar hon den gång på gång upp i luften medan han följer den med blicken.
Den blinda mannen trevar sig fram mellan bilarna med en utsträckt hand som ibland inte är riktad mot någon speciell. Den röda jeepen ser den men trycker ner gasen och försvinner.

Att observera världen från ett bussfönster är trollbindande, på gott och på ont. Det får mig att glömma allt annat och helt plötsligt har jag åkt för långt med min buss och måste hoppa av och gå 15 minuter tillbaka.

Men mina problem har bleknat. För skillnaden på mig och människorna på andra sidan glasrutan är att jag kan lyssna på Timbuktu och verkligen veta att allt kommer att lösa sig. Förr eller senare.



RSS 2.0