Sista dagen.

Jag har precis vaknat upp till min sista dag i Mexiko. Imorgon åker jag. Jag slängs mellan glädje inför att komma hem och små panikattacker. Sista dagen. Jag ska snart gå till mitt favoritställe och luncha med mig själv och äta en Soppa Azteca. Sista dagen. Sen ska jag packa. Förhoppningsvis får jag ner alla saker i min ryggsäck.
Sista dagen. Jag ska alltså lämna nu. På riktigt. Lämna landet där livet är ganska lättsint även när det är svårt och återvända till landet där man klagar fast man har det bra.


Guadalajara

I fredags återvände vi till Guadalajara. Efter 11 väldigt trevliga semsterdagar var det skönt att återvända hem. Dock regnade det nästan varje eftermiddag vilket är sjukt trist när man befinner sig på en av världens finaste stränder.

Jag orkar inte dra dessa 11 dagar i detalj så jag gör det som jag gör bäst; Skriver en lista.

Jag har.....

- Göttat mig i en pool i Merida.
- Hängt med Tamaras kompis i Merida som går under namnet Feo Feo. Vilket betyder Ful Ful.
- Suttit på en strand i Tulum mitt i natten och pratat med en före detta ungdomsbrottsling om hans uppväxt.
- Gömt mig från polisen på samma strand då det visst var olagligt att vistas på stranden på natten.
- Simmat och snorklat i 2 vattengrottor.
- Åkt bil körd av en 10årig pojke.
- Sett den vackraste solnedgången jag någonsin sett. På den vackaste stranden jag någonsin sett. I Tulum.
- Dansat till 80-tals musik tills mina ben värkte.
- Sysselsatt mig med min favoritsyssla; Åkt där bak (vad kallar man det?) på Mexikanska Pick ups.
- Skrattat så jag grät när jag såg att Tinas rutiga flanelskjorta egentligen var en pyjamas.
- Nästan sett flamingos.
- Saknat att leva i en ryggsäck.
- Delat rum och bråkat med en Holländsk rasistisk föredetta FN-soldat.
- Dansat till Daddy Yankee i Playa del carmen
- Stört mig på alla amerikanare i Playa del Carmen.


Helt enkelt haft det väldigt bra.


Grotta utanför Tulum.

 


10årig chaufför



Tulum

Vi lamnade Merida bakom oss utan att ha sett nagra rosa faglar. Detta pa grund av den opalitliga Mexikanska kollektiivtrafiken i kombination med var lathet. Nu befinner vi oss i Tulum , vid kusten. Vi har hunnit simma i 2 vattengrottor. Sjukt imponerande. Sol och bad har vi inte hunnit med sa mkt annu. Tyvarr har vadret varit sadar. Verkar som om jag kanske far ge upp hoppet pa att komma hem solbrand till jul. Imorgon aker Tina vidare till Belize i nagra dagar medan jag stannar har och haller tummarna for battre vader.
Kram!

Pa semester.

Ja sa var vi i Yucatan. Jag och Tina. Vi befinner oss for tillfallet i Merida dar vi hittills ej gjort sa mycket mer an att ligga vid och i poolen och i hangmattor. Vi ska dock snart satta oss pa en buss som tar oss (forhoppningsvis) till ett stalle dar vi kan inspektera flamingos. Rosa faglar kanns som ett must see!
Semester ar haligt. Vart storsta problem idag har varit om vi skulle halla i kikartor i soppan eller ej.
Imorgon bar det av till stranden! Oj vad jag har langtat!
Hej Svej!

Nya minnen av gamla saker.

Ja, här har det varit tyst ett tag. Det händer inte så mycket extraordinära saker.Eller ja, jag är väl ganska lat också.
Nedräkningen inför hemfärden har börjat. Vilket betyder att dagarna spenderas flängandes fram och tillbaka på Guadalajaras gator för att köpa så mycket saker som möjligt att ta med mig hem. Jag vill ta med mig hela staden, hela landet! Men då jag antar att detta är omöjligt så köper jag Jesusstatyer och skor i alla regnbågens färger.

När jag inte föder min shoppingnerv så sitter jag på fik, cafén och restauranger och läser och äter. Njuter av den Mexikanska maten till sista tuggan. För jag vet att det kommer att dröja till jag får känna exakt dessa smaker igen.

Gammalt är bäst. Jag kommer sakna mina cafén. Mina gubbcafé. Café D´val heter mitt favoritställe. Detta var bland de första ställena jag och Tamara httade i Januari och vi döpte det direkt till gubbcafét. Här sitter gubbar med en kopp kaffe och en cigarett och pratar inte med varandra på flera timmar. Istället för att prata så spelar de schack. De som ej spelar schack läser, de sitter där i sin ensamhet med högar av böcker bredvid sig. Här har vi spenderat oändligt många timmar pluggandes eller bara sittande tänkandes på livet och hur bra vi har det.

Café nummer 2 heter Malik, Malik firar 50 år i år och gubbarna som spelar domino och upptar halva cafét har nog funnits där sen det öppnade. Mysfaktorn är inte lika hög här. Men de har min favoriträtt. Sopa Azteca. Tacos släng dig i väggen. Efter en månad i Mexiko hade jag fått nog av Tacos, äter det inte så ofta som ni kanske tror. Men min absoluta favoriträtt här i Mexiko är  Sopa Azteca. Jag hoppas av hela mitt hjära att jag lyckas tillaga det när jag kommer hem.
Snabb förklaring: Sopa Azteca består av någon slags tomat och chilibas, hårda strimlade toprtillas som blir mjuka i soppan, ost som smälter (och vi vet alla hur mycket jag gillar smält ost), avokado och toppat med creme fraiche. Vattnas i munnen jag bara tänker på det.

Ställe nummer 3 är inte ett café utan en Cantina, en Mexikansk gammal pub. På La Fuente sitter de gamla gubbarna i rader och dricker tequila efter tequila medan en ännu äldre gubbe sitter och spelar piano och vid speciella tillfällen är där en man som sjunger opera till pianomusiken. Förutom att gubbarna ibland kan bli lite för närgångna så har vi spenderat många trevliga aftnar här. Och när vi lärde känna ägaren och alla som jobbar där och fick gratis drinkar så blev det hela mycket trevligare. Detta stället går snart in på sitt 100e år och ser ut precis som ett ställe gör efter 100 år efter men för mig är detta Mexiko, gamla hederliga Mexiko. La Fuente är en av sakerna som alltid kommer vara fastetsade i mitt minne.


La Fuente


Hur ofta..

...får man eldkastare, folk som går på styltor, spelar bongotrummor, dansar riverdans på plankor på vanliga hemmafester?

Mexiko i mitt hjärta för alltid. Man vet aldrig vad man kommer att se.

Godnatt på er alla.


Döden.

Efter några mycket trevliga dagar i staden Guanajuato är jag nu tillbaka i Guadaljara. Nu laddar landet inför Dia de muertos. De dödas dag. Detta skulle kunna jämföras med vår Alla helgonsdag, fast extremare. Mexare har en stor fascination för döden. I Guanatjuato besökte vi ett mumie museum men inte med mumier som i Egypten utan med mumier som inte har mumifierats på konstgjord väg utan av den speciella jord som finns i Guanajuato. Medan Mexare vallfärdas hit från landets alla hörn mådde jag lite smått illa av att se nyfödda mumifierade barn och kvinnor som varit gravida när döden mötte dem. Iaf, Dia de muertos firas med skelett i alla dess former och någonstans ryktas det om att det ska brännas en stor båt i en sjö. Våra planera är ännu ovissa.




Döden ja. Den verkar alltid vara närvarande här. Det känns som om våldet har ökat sen vi kom. Jag vet inte om detta är fallet eller om vi bara är mer uppmärksamma på det nu. Medan vår skola Tec de Monterrey fast i den nordliga staden Monterrey skickar hem sina 500 utbytesstudenter  så är Guadaljara förtfarande relativt säkert. Än så länge. Inom en kort tid har en kompis bror blivit ihjälskjuten och annan kompis pappa gick samma öde till mötes. Folk pratar om att Guadalajara börjar förändras. Tammy jämförde våldet i Mexiko med cancer. Det finns där under ytan och det sprider sig sakta sakta och förpestar alla delar av landet. Innan var det "bara" ett problem för gränsstäderna. Men det verkar nu som om cancern sprider sig utanför dessa.

Det är en konstig värld. En Mexikansk vän pratade häromdagen om att åka hem till sin hemstad och hälsa på sina föräldrar. Hans hemstad heter Ciudad Juarez. När ni hör att folk blivit mördade i Mexiko. Att det varit skottlossning på skolor och på fester så är det oftast Ciudad Juarez man pratar om.  Och min kompis åker dit titt som tätt. Olika verkligheter. Olika världar. Ciudad Juarez klassas som en av världens farligaste städer just nu. Och min kompis åker dit. Frivillligt. I hans och så många andras världar är döden alltid närvarande. För mig är det något som i vanliga fall inte tillhör min värld. Innan jag kom till Mexiko. Jag har fått perspektiv på saker.
När jag åker till min familj i Sverige så åker min vän till sin familj i en stad där folk blir skjutna som en del av vardagen. Jag älskar Mexiko, dess våld gör mig fruktavsärt ledsen. Jag kan bara tänka mig hur det känns för alla Mexikanare som ser sitt land sakta förpestas. Cancerna sprider sig sakta.
Var kommer det att sluta?

Jag kan inte få nog..

av denna underbara kvinna.


 

Världen är lätt en gråare plats utan Senora Cruz.

 

 

 


Mitt kvarter.

I början gillade jag inte mitt nya kvarter alls. Det hade inga mysiga caféer. Inga grönområden. Och jag tyckte att området såg skitigt ut. Men som när det kommer till hela detta land så gäller det att se igenom detta.

Nu älskar jag mitt kvarter. Grannen till vänster som är skräddare och ler mot mig varje gång jag går förbi. Grannen till höger som hälsar med ett Buenas días amiga varje morgon. Familjen som gör och säljer hemgjorda tortillas så det doftar ljuvligt i hela kvarteret. Köttaffären med hela djur upphängda i taket. Tvätterian som hängde upp mina trosor i taket tills jag återvände 2 veckor senare och fick dem tillbaka. Tanten och gubben i affären på hörnet som har lärt sig att jag vill ha minst ett kinderägg varje gång jag kommer. Arbetarna nere på gatan som sjunger gamla Mexikanska klassiker medan de arbetar dagarna i ända.

Ja, jag har lärt mig se förbi skräpet på gatorna och de hemlösa i trappuppgångarna. Istället plockar jag upp skräp då och då medan jag ger trappupppgångmannen ett leende och ett Buenas días.


Sömn och kolibrier.

Det är tur att jag inte har någon tid att passa tidigt på morgnarna. För detta hus låter mig inte sova. När jag går och lägger mig på kvällarna ligger jag och lyssnar på polisbilarnas sirener utanför dörren. När jag väl somnat så brukar det mellan 1 och 6 på morgonen knacka på ytterdörren. Eftersom jag är den ända som bor på första våningen och verkar vara den ända som vaknar av knackningar på dörrar så får jag släpa mig fram till dörren. Det är oftast antingen 1. En av mina rumskamrater som glömt sin nyckel. 2. En kompis till Jonah som fått för sig att sova på vår soffa för natten. Om jag inte vaknar av knackningar så vaknar jag av att någon drar hem folk på efterfest på vårt tak. Har jag tur och det är en kväll utan glömda nycklar och takfester så vaknar jag runt 7 då sophämtarna kommer. Sophämtarna bär en stor koklocka (koklämta?) som de ringer för fullt med. God morgon!

Jag brukar dock  somna in efter detta. Men då drar vår vackra kyrka igång sitt klämtande klockan 8 och fortsätter varje halvtimme till läggdags. Detta är inte en vanlig kyrkklocka. Det låter mer som ett anfallsalarm. Precis som om vi håller på att bli bombade.

Men hur många gånger jag än vaknar under en natt så gör det inget för när jag vaknar på morgonen och öppnar min dörr har jag ett gäng med kolibrier som leker i sina bon i trädet på våg utegård. Då glömmer jag fester, sopgubbar och kyrkor och lägger mig under täcket ett tag till med öppen dörr och bara njuter av synen och livet.

 

 


Min väg och den väldigt högljuda kyrkan.


Ugglor Ugglor Ugglor

Efter en fruktansvärd biobesvikelse igår bestämde Tina och jag oss för att ge bio en chans till. Vi bestämde oss för att se Legend of the Guardians: The owls of Ga´Hoole. Efter att ha väntat i 25 minuter på buss 45 kom jag till insikt om att busschauffören nog bestämt sig för att sluta köra för kvällen (Hej och välkommen till Mexico). Mitt kvarter är inte ett kvarter där du vill stå i ett gatuhörn själv och hänga för länge på kvällen heller. Så jag hoppade istället in i en taxi och 15 minuter senare och 18 kr fattigare satt jag nedsjunken i biosalongen. Oj säger jag bara. Oj. Vi satt som förhäxad från minut ett. Sicken underbar film. Ja, den är tecknad. Men helt underbar. Den var så bra att Tina i slutet av filmen utbrister; Jag önska att jag vore en uggla! medan jag dansade (bokstavligt talat) ut ur biografen.

Se den!


Lördagskväll.

Igår skulle jag på bio med Tina. Jag skulle ta buss nummer 45 och Tina 629. Vi skulle mötas där.  Jag åkte 30 minuter för långt. Hamnade i våra f.d kvarter. Långt Långt bort. Hoppade irriterat av bussen och slog upp knät på bussdörren. Var tvungen att ta en taxi tillbaka. Men som tur va behövde jag bara betala ca 12 Kr för att Taxichauffören tyckte att jag var så söt och lös upp hela hans kväll. In på bion försenad. Blev lurad till att köpa en jäkla stor popcorn när jag egentligen ville ha en liten. What the heck , jag har ju ändå inte ätit middag tänkte jag och köpte extra smällt ost på dem. Vi missade självklart 10 minuter av början på filmen. Men det gjorde inte så mycket för att det var helt seriöst den sämsta filmen jag någonsin sett i hela mitt liv. Cairo time. Rekomenderas INTE. Mer irriterande film får man leta efter.
Vi lugnade sedan ner oss över filmbesvikelsen med några drinkar på en bar bredvid bion. Sen blev vi trötta och åkte hem. Börjar bli gammal. Men det känns helt ok.



När någon annan säger det bättre..

Jag läser från och till Charlottes blogg. Charlotte bor i Central Afrikanska Republiken och skriver väldigt fint. Jag tror att jag gillar Charlottes blogg för att ibland verkar hon ta orden ur munnen på mig.

Ibland känns det som om allt jag gör i livet är att flänga fram och tillbaka. Jag älskar det. Till mesta delen. Men ibland känns det precis så som Charlotte utrycker det:

 

Någonstans mellan alla farväl, alla sista meningar, gånger, stunder och någonstans mellan alla möten, återfinnanden och leenden så försvinner själen bort. Kan liksom inte riktigt med alla dessa känslor och alla dessa eviga omställningar.

Ibland, med risk för att låta skitsofren, tänker jag att själen gör uppror mot allt jag utsätter den för och rymmer ifrån mig. Och kvar sitter min fysiska kropp och känner sig helt bortappad.

 

Jag börjar bli trött på flängandet. Det känns som om min själ säger ifrån nu. Jag kommer hem den 1 December. Men undra hur lång tid det kommer ta innan min själ är hemma med mig.

 

 


Mama Im coming home.


Soy un idiota.

Var man än rör sig på denna kontinent så dyker samma låtar upp om och om igen men man lär sig aldrig riktigt vad de heter eller vem som sjunger.  När jag idag läste Tammys blogg såg jag till min stora glädje att hon hittat en av dessa underbara återkommande låtar. Så jag gör som tammy och delar av mig av lite latinsk musikglädje.

Denna låt är en av många som alltid och föralltid kommer att påminna mig om landet som jag lärt mig älska trots dess många fel. Och salsan som jag aldrig kommer att lära mig, bara älska på avstånd.

 

 

 

 


Om

Min profilbild

Julia

RSS 2.0